Jag vet inte vad jag ska göra längre... jag hatar kärlek, jag hatar att vara olyckligt kär, jag hatar att veta att jag aldrig kommer få den personen jag vill ha, jag hatar att veta att jag aldrig kommer få vara med honom igen, jag hatar att veta att han har någon annan, jag hatar att det var så längesen jag såg honom... Jag hatar det här. Sen första gången jag såg den här killen, har jag inte kunnat sluta tänka på honom. Inte för att vi hade "värsta grejen" tillsammans. Men dom gångerna vi ändå var med varandra, han & jag, bara vi. När jag fick vara och ligga i hans närhet, så var jag som lyckligast. När han pussade mig log jag hela tiden.. han fick mig alltid att skratta. Kommer ihåg när han sa till mig "varför ler du så mycket?" Just för att han var där.. Har aldrig varit så lycklig som jag var då, jag fick fjärilar i magen så fort jag träffade honom, log som en galning när jag fick sms eller hörde hans röst, kunde inte sluta le i hans närhet. Allt det där. Den där känslan när man är kär. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli det, så enkelt som jag blev. För det var/är första gången jag är det. Men när jag såg honom så var det kärlek vid första ögonkastet... kan inte beskriva mina känslor eller hur bra det kändes då. Och jag vet inte vad jag vill få ut av det här inlägget egentligen, rörigt det blev... men jag vill inte känna såhär mer. Vill ha han tillbaka, vill kunna kalla han för min. Jag har försökt gå vidare, så många gånger.. men så fort jag nästan lyckas, så kommer han tillbaka i mina tankar.. om 4 månader har det gått ett år sen vi såg varandra för första gången, vad är det som får mig att hålla fast så hårt? Det går inte att släppa. Han är så speciell, jag hoppas på att jag någondag hittar en sån som han. Även fast jag vet att det bara finns en. Och hur ska jag kunna  gå vidare när han är allt jag tänker på.... Fan också.