Vet inte riktigt vad jag vill få ut av den här texten eller varför jag ens skriver men jag känner att jag måste skriva av mig någonstans.. det här är ibland som en öppen dagbok för mig, att man skriver vad man känner, sina känslor osv.
Just nu snurrar bara allting i mitt huvud, vad är det som händer egentligen? Fick reda på en hemsk sak idag när jag kom hem klockan fem som jag gråtit över. Det var så hemskt att höra, att just du. Hur? Jag är helt förstörd, vill inte gå ut, inte göra någonting, bara vara här. Just nu.

Har ingen ork att gå ut och träffa massa människor och spela glad fast jag inte är det, innerst inne gråter jag. På utsidan oxå, men det har blivit bättre nu. Kan inte sitta och gråta föralltid, men visst gör jag det då och då. Allt höll på att bli så bra tills det hände.
Jag har alltid vart glad, alltid kännt att livet är bra och vart nöjd med dom jag har & det jag har. Men har jag någonsin sagt att livet är enkelt? Ja det har jag faktiskt. Tar tillbaka det nu, livet är fan inte enkelt, det är det svårare än vad man kan tro, ibland "leker livet" och allting känns så bra men ibland kan livet bara vara skit, fuck it. Ibland är det något som händer, något jobbigt som man bara inte orkar ta sig igenom, man vill bara sjunka genom jorden och seriöst inte finnas... den känslan känner jag nu, det känns hemskt. Hur ska jag kunna sova inatt? Hur ska jag kunna känna mig lugn? Så många frågor som ekar i mitt huvud om och om igen.
Vet ni vad jag vill? Jag vill spola tillbaka tiden då allt var som bäst, när man var liten. När livet gick ut på att leka och ha roligt, när inte skitsnack existerade, när man inte behövde tänka på något alls. Familjen var det finaste man hade, man nöjde sig med att ha massa leksaker att leka med. Vad nöjer man sig med nu? Är jag någonsin nöjd? Aldrig kan jag vara det, inte helt. Vill helt enkelt bara spola tillbaka tiden, men jag vet att det inte funkar, hur mycket man än vill.

Istället vill jag bara börja om allting, vilket faktiskt funkar. Glömma allt det dåliga som hänt och bara ha kvar det bra och skapa nya bra saker. Vill bara skita i alla falska äckliga dumma idiotiska personer som finns här i världen, folk som vill andra illa, fan för sånna. Ha kvar dom äkta och lära känna nya, som verkligen tar mig för den jag är och ingen annan. Som gillar mig för att jag är jag och inte spelar någon jag inte är. Jag är trött på folk som låtsas någon annan, för att man kanske inte riktigt vågar visa sig själv. Som gör saker man inte vill men gör det "för att alla andra gör det" eller för att man känner sig tvungen.
Våga vara dig själv, våga stå emot saker. Precis vad jag håller på att lära mig nu... Jag har själv vart så, så osäker på mig själv, jag vet hur det känns. Jag vågade inte ha ett klädesplagg för jag var orolig vad kompisarna skulle tycka, jag vågade inte säga vad jag tyckte & tänkte för vad alla andra skulle tycka. Jag visste inte ens vad jag ville, det vet jag nu. Jag vet vad jag vill. Och jag kan för att jag vill. Jag vet att jag kan klara vissa saker nu som jag inte kunde klara förut för att jag var så osäker på mig själv. Men det känns så mycket bättre att jag blivit säkrare, allt känns helt plötsligt mycket enklare. Som att man suttit fast i någonting och sen kommit loss.

Jag kämpar varje dag för att bli bättre och jag kan säga att jag har mognat så mycket sen ett två år tillbaka, dom som känner mig riktigt bra vet hur jag var då. En osäker liten tjej som döljde sitt ansikte i 250 kg smink tex, kortfattat.

Som sagt, vet knappast vad jag sitter och försöker få fram eller vad jag skriver, skriver bara allting som jag har i mina tankar just nu som jag bara måste få ut... finns så mycket mer men skulle kunna sitta här hela natten. Hoppas vissa av er förstår hur jag känner...