Fan

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, eller varför jag skriver det här men ibland måste man bara skriva av sig.... det här med kärlek, det är så jävla komplicerat och alltid ska jag göra något fel, bli sårad eller vad det nu är... jag orkar ärligt inte känna så mer, vill kunna bli lycklig någongång. Och trodde jag hade blivit det men hade helt fel, när jag börjar gilla någon tar det hur långt tid som helst för mig att släppa personen, då menar jag verkligen gilla på riktigt, så som man inte känt för någon annan på VÄLDIGT länge... jag kan verkligen inte släppa personen, jag blir lätt avundsjuk.. som leder till att jag blir ledsen, jag ser på bilder på oss och kan börja gråta.. lyssna på låtar som påminer mig om dig när vi lyssnade på dom tillsammans, tänka tillbaka på när det bara var du & jag som satt där, kollade på varandra och log och du sa fina saker till mig, när du höll om mig, bara jag hör ditt namn blir jag ledsen.. så fort jag hör din röst blir jag ledsen, varför? "Det känns som att få kniven rakt i hjärtat" Som vissa brukar säga, det gör verkligen det. Det gör så jävla ont, man känner det när man vet att det aldrig kommer bli som förut, vill bara hålla om dig igen och kunna kalla dig för min, men det kan jag inte längre.. vet inte vad jag ska göra. Hur mycket jag än letar kommer jag aldrig hitta någon som dig, det var något speciellt. Du var speciell, inte som alla andra. Du gjorde mig så jävla glad, när jag var med dig kunde jag inte sluta le, ett sms från dig och det gjorde min dag. Jag saknar dig så mycket, dom gamla smsen jag har kvar får mig att le.. jag hatar kärlek, varför faller jag alltid fel..?

"du och jag har varit vänner ganska länge nu, och jag tror jag börjar inse vad jag känner nu, vill vara mer än din vän vill vara din prins ska göra allt jag någonsin kan för att göra dig till min...." så det en gång lät..

Vackert sagt murran! Du borde använda det där som ett tal i svenska b när du har det på gymnasiet sen!

Lycka till <3

du är inte ensam om att känna sådär! ska jag vara ärlig så tycker jag att det är bra att du skriver av dig, för andra människor kan känna att dom inte är ensamma om att känna något. jag känner PRECIS som du känner, löjligt vad lika vi känner. men det känns samtidigt skönt att du vågar skriva av dig, för nu vet jag att jag inte är ensam om att känna såhär, och tro det eller ej men det är skönt att veta. haha vad krånglig den här kommentaren blev..misstolka inte något fel! jag menar bara att när du skriver av dig så känner nog dom flesta av dina bloggläsare med dig. å det är skönt att veta att man inte är ensam om att vara sårad av den personen som man verkligen skulle kunna göra allt för.



din blogg är superbra! <3

Vet precis hur de känns.... Går igenom exakt samma sak nu... Sjukt jobbigt! Men du kommer klara det Marilyn, även om det verkar omöjligt just nu. Ta din tid, och det är okej att gråta. Gråt ut, res dig igen, torka tårarna, sätt ett leende på dina läppar och gå ut och ha kul igen. Det kommer gå, jag lovar, det kommer bara ta tid <3